FOLKUNGATRÄDET
Han stod framför guden Ti, som de andra skogsgångarna i mansåldrar letat efter utan att någonsin lyckas hitta. Beständigt hade de likväl sagt hvarann, att han ännu måste finnas kvar på något gömdt och bortglömdt ställe i sin skog.
Det var en alldeles öfvermossad stubbe med kornblå hvassa spetsar och omgjordad med ett järnband för att icke falla i sär. Ofvanför bältet var upptäljdt en mun, som såg ut att ha flera rader af sneda och maskfrätta tänder. Det var armpipor af offrade människor, ty Ti var en stridsgud och armen var människans medfödda vapen. Öfverallt i barken, som var sönderborrad af grafstickare, sutto torsviggar, rostiga knifvar och afbrutna spjutspetsar, så att hela guden var klädd med taggar. Mot sidan hade myrorna stöttat en hög stack. Och midt bland förgängelse och vittrande mordverktyg klättrade bekymmerslöst guldpyttorna, vårgudinnans skalbagge med sjustjärnans sju svarta tecken på sina gulröda vingfjäll.
Hulf Skumble tänkte, att det var en god varsel, då han gjorde ett sådant fynd. Ännu en gång ropade han, men höll för öronen för att slippa det förfärliga återskallet.
De andra hade dock redan hört honom
278
