Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

fram. Så kom han farandes öfver golfplankorna med armarna halflyfta och långt från sidorna.

Han var af medelhöjd, ganska böjd och mycket senig och mager, i synnerhet på halsen. Det skalliga hufvudet var höghvälfdt och stort upptill men smalt nedåt, med spetsig haka. En svart lock, som räckte ända till nyckelbenet, stod yfvigt ut vid hvardera tinningen och hölls ihop med ett litet tarfligt knäppe af horn. De nötbruna, mandelformiga och sneda ögonen lågo mycket tätt.

— Säg om det! — mullrade han och skakade bergmästarens skuldror. — Är det fränder, är det Folkungar, som plundra oss på vägarna? Och här fylla de landet med legohärar. Blir då blodsåkern aldrig igensådd? Kronan är en lekhatt för barn, och ett barn fick den. Glömma de redan, att jag, gamle änkeman, i alla fall haft salig kungens syster och att arfsrätten kom med henne?

— De ha sin arfsrätt på andra vägar, och alla Folkungar missunna hvarann — svarade Ingrid Ulfva. — Det försporde jag nog, när jag red omkring vid kungavalet och såg, hur eldröda de sutto och blåste i sina soppskålar… Men bergsmannen där, honom hänger jag.

23