Hulf Skumble borrade sin blick i ljuslågorna, och förskinnet knakade. Jarlen gick emellertid med långa steg ett slag genom rummet. Sedan tvärsatte han sig vid bordet midt framför modern, plötsligt fylld af den mest brusande munterhet. Rösten klingade som ett helt klockspel.
— Den, som blir hängd som ung, slipper tigga som gubbe, men man sticker inte sina hästar dagen före drabbningen. Karlen där har ett järn i skuldrorna, som du behöfver. Mor, mor, här sitter du på Folke Fyllbulters gamla skattkista och styr med gårdar och stålberg. Men utan mitt lof får du i alla fall inte trampa på en mus. Det är visst det enda, som du aldrig förlåter mig. Se, se, så många lås den girebuken hade på kistan! Och ändå drömde han väl aldrig att den skulle förvara en kungakrona. Hvad vet jag för öfrigt om den mannen? Kanske var han en tjuf, en kopplare, en drinkare. Därför väljer jag det mildaste och kallar honom Fyllbulter. Alla dagar trampa vi på en nypa mull, som varit bröstet eller kinderna på en människa. Men skall jag säga dig sanningen, så betviflar jag allvarligt, att den mannen någonsin funnits till.
