Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


tacksamhet gaf han sig själf tysta löften. Han lofvade Sankta Klara ett kloster. Han skulle gå till Heliga grafven, om hans år räckte. Lås skulle han sätta för ladorna, och hvar och en, som kunde rusta sig och sin häst, skulle bli hans ryttare och frälst från skatt som hans hirdfolk. Lag, lag, det lofvade han först och sist. Men hur mycket han än lofvade, föreföll det honom, att det ändå icke var nog, utan att han måste gifva sig själf ett sår, hämnas gamla dagar, tvinga sig till det hart när omöjliga. Han vände sig åt alla sidor mot riddarna, och kärft och buttert kommo slutligen orden som hugg af trubbiga slagsvärd.

— Jag var den falskaste i jarlagården. Jag var den trolösaste i kungsgården. Nu skall det bli slut på den skammen. Jag ville ofta ingenting godt eller stort därmed. Må Gud fördöma mig, må människor straffa mig. Jag kunde inte annat.

Riddarna, som ett ögonblick hejdat sig för att hjälpa och förbinda de sårade, kommo fram till honom.

— Vi sågo och visste det alla — svarade Tyrgils och räckte honom handen. — Det var väl att det blef sagdt Det skall bli bättre nu.


19. — II.289