FOLKUNGATRÄDET
ett försegladt silkestyg. Det var det heliga eriksbaneret. Men det blå magnusbaneret med det gyllne lejonet och snedbalkarna fördes af Tyrgils Knutsson. Han var omgifven af riddare. Knappast någonsin förr hade så ståtliga män varit sedda i landet, så värdiga och ändå ödmjuka i hvar åtbörd, så fyllda af det ädlas naturlighet. De sjöngo på några flockar, som Magnus själf hade upptecknat till sin stridssång en stjärnljus natt på Visingsö.
— Kristus, hör dina riddares böner.
Spegla ljufligt din mildhets stjärna
i det stål, som vår panna kröner,
faderlösa och arma att värna!
Så snart de hade slutat, fortsattes sången af de eftersta riddarna nere vid myren.
— Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner!
Oif oss friden, friden, friden!
Magnus band af hjälmen. Han hade skrubbsår och damm i pannan, men det prydde endast en kämpe. De brunsvarta ögonen hade ett högre skimmer än annars, och i sin
288
