FOLKUNGATRÄDET
tärnor. Genom skåret i rökväggen skymtade rustningar och det blå magnusbaneret, fast nu sönderbrändt till hängande trasor.
Så snart hertigen kom fram till drottningen, böjde han djupt på hufvudet och hälsade henne med svärdskorset till tecken, att hon stod under riddarskydd. Hon stammade och sökte efter de hatfulla ord, som hon ville säga honom, men i stället blef det han som talade. Han stod med händerna på svärdet och såg ned i gräset.
— Hvem kränker lagarna djupast — frågade han långsamt och mörkt — min broder eller jag? Vapenbröder och riddare, hjälp mig att bli en vis och god konung!
— Till Mora stenar, till Mora stenar! — svarade de under skallande jubel och slogo på sköldarna. De sågo, att nu stod där en ärlig man framför dem, och de tänkte bara på sin lit till hans kämpamod och hans duglighet i allt, som han tog sig an. — Lämna Valdemar några landskap, men svearnas rike, det är vunnet. Hell konung Magnus! Till Mora stenar, till Mora stenar!
298
