18.
Var det kung Valdemars sista skara, den bedröfliga flock, som kom i dammande traf på byvägarna sunnan om det svenska landamäret? Hästarna voro inga folkungahästar utan sönderhuggna af sporren, oryktade, magra, med leriga ben, hängande hufvud och uppbundna svansar. Lifkarlarna, som skakade i sadeln, voro bättre fotgängare än ryttare och håret var afnött på deras björnskinn.
Främst red Valdemar på en brunröd bondhäst. Det hade varit strid och flykt med förlorade borgar och landskap allt sedan slaget vid Hofva. Han mindes, hur vinterkallt dagarna hade lyst in genom de spetsbågiga portarna på Ragnildsholm, borgen med samma namn som hans följeslagerska då. Han kom ihåg, hur Ragnild, den forna hoftäman, stred bredvid honom i karlkläder och fick handen afhuggen. Han tänkte också på Katarina af
