Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/307

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


festskaran och böjde sig åt sidan och kysste efter strålarna på monstransen.

— En uppriktig kyss vanhelgar inte solguldet — sade han — fast jag är nedsölad af blod och damm. Vägstrykarkungen hinner knappt två händerna i en bäck, innan hans forna undersåter äro efter honom med klubbor och spjut Men hvarför maka ni er så bestört baklänges? Där stiger en i diket af förfäran och där en annan i sin åker. Snart kan jag inte tömma en oskyldig bägare vatten, utan att man korsar sig af fasa. Fly inte genast efter liarna och bågarna. Jag har en fråga till er. Lefver hon?

Han pekade mot borgen vid hafvet.

— Nyss lefde hon ännu — svarade en af bondkvinnorna.

Valdemar red då till borgporten och lämnade hästen åt Algotssönerna.

En gammal rödkindad man, som halft såg ut som en fångvaktare, stod på trappan med sin halftömda kanna.

— Hvarifrån kommer du? — frågade han. — Hvad heter din gård och hvem är du?

Jag kommer från alla väderstreck. Mina gårdar heta grus och aska, och själf är jag

301