Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/306

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


Gützkow, den saktmodiga omhulderskan, som red bredvid honom i släta, ofärgade tyger, men till sist dukade under för vedermödorna och gömde sig i ett kloster. Och han kunde ännu få färg i kinderna, när han hörde för sitt öra Erik Klippings vreda ord öfver att Magnus icke lönade den danska hjälpen. Då fladdrade Danebrog utanför Axevall, då ramlade murarna vid Ettak, och då brann det i Wäxjö. Men alltid behöll Magnus segern och gjorde fienderna till bundsförvanter. Och nu red hans broder på vägarna som en fredlös utan hus och hem. Men inga sorger kunde stanna hos honom. Han behöfde bara se solen lysa och höra ett par drag öfver fidlorna, och allt var glömdt.

Landtfolket firade som bäst Helgalekamens fest, och hostian bars kring åkrarna i ett kar af kristall, omgifvet af guldbelagda strålar. Skuggor af lätta moln ilade oupphörligt öfver vägen, och färgkullor och skärhvit åkervinda blommade på dikesrenarna mellan maskrosornas dunbollar. Längre bort bakom klipporna trängde sig den odlade jorden in i en dalgång, som vette mot hafvet Där låg en liten borg omgifven af trädgårdar och hus.

Valdemar höll in hästen midt framför

300