Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/309

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


med en darrning öfver pannan och ryckte tillbaka tankarna från deras långa färd. — Jag kände igen din röst redan i trappan. Du fick då min hälsning? Jag var inte viss, att du skulle komma.

Han satte sig på pallen bredvid sängen och sköt på luckan, så att han bättre skulle se henne.

— Alltsedan du hälsade mig, att du kände ditt slut vara så nära, har jag ridit genom natt och dag. Nå, det är ju mitt yrke nu.

— Du talade bittert sist.

— Jag talade som en förtviflad människa. Men jag har ärft en smula af den yra, som satt i bjälbojarlens blod. Ack, jungfru Lindelöf! Kung Valdemar var svag och styrde landet illa. Snart duger han väl knappt att skaffa litet foder åt sina magra hästar. Men i en sak är han lik sin far. Han kan inte sörja.

— Och din broder har tagit sig drottning. Han valde ju först en annan.

— Det gjorde han. Men sedan fann han klokare att äkta Helvig från Holstein för att få bättre hand med danskarna.

Juttas tunna fingrar lekte med några väpplingar, som hon hade framför sig på täcket.


303