Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/310

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


— Han öfvergaf en kvinna för ett rike. Och du! Är han henne trogen.

— Och det frågar du om Magnus! Han bedrar inte sin drottning, han bedrar bara män.

— Månne det ännu är så, Valdemar? Jag hör bara ros öfver hans visdom och riddardygder. Förtjänar han det?

— Jag fruktar det nästan.

Han drog om sig den dammiga manteln för att icke brynjan skulle klinga mot pallen.

Klockringning förkunnade, att hostian åter bars in i byn. En doft af hö och blommor slog in genom vindögat, och hafvet rullade med jämna slag mot sandstranden. Rasslet i musslorna och stenarna, när vattnet sjönk tillbaka, lät som långa djupa andedrag från en sofvande, och Jutta slöt ögonen. Hon såg redan sin egen lifsvandring på ett sådant afstånd, att det, som hade öfverskuggat vägen som jätteträd, nu icke var annat än små obetydliga buskar.

Hon makade handen småningom öfver täcket, ända till dess den låg i hans. Den blyghet och förlägenhet, som hade funnits mellan honom och henne, var alldeles borta.

— Hon längtar — sade nunnorna och knäböjde vid den tomma spisen.


304