FOLKUNGATRÄDET
och det glimtade till i taket Det var skenet från liarna och yxorna, som byfolket hade hämtat.
Den äldsta nunnan steg upp och drog Valdemar sakta i manteln.
— Du skall inte stanna längre — hviskade hon, då han hade följt henne ut i trappan. — Det sista och största har du redan fått. Jag hör, att folket är i rörelse. Du är en hatad syndare, och du skall inte samla harm och hämnderop kring det tysta sjukrummet.
Han gick då ned till sitt följe, och snart var han åter på vägen, som förde upp mot de svenska bygderna. Han brukade annars midt i den vildaste flykt ibland stanna sin häst för att skratta åt lifkarlarnas oviga ridt, men i dag lyssnade han icke ens till Karl Algotssons kärleksvisor. De stilla afskedsorden fortsatte att ringa bakom honom ur fjärran som en liten spröd fridsklocka från en ensittares kapell i vildmarken.
Han red upp på en höjd och höll stilla. Där satt han och stirrade på borgen, som ännu var synlig på andra sidan hafsviken som en svart sten.
Några veckor därefter bars en kista genom
306
