FOLKUNGATRÄDET
där sedan och pratade och sjöngo och dundrade med hälarna. När nu det sista laget gick dit och de andra hade lagt sig, var herr Svantepolk med. Men knappt hade de hunnit in i salernet, så smögo sig Algotssönerna fram ur dimman och hade med sig hela Valdemars följe.
Ljudlöst lindade de starka rep både öfver taket och framför dörren och om sidorna. De fäste dem med stadiga knutar, ända till dess hela byggnaden var insnodd i ett nät. Därefter sköto de in en väldig timmerkälke under golfvet och snodde också fast några af repen om kälken.
Den var förspänd med tre af deras hästar. Riddarna innanför voro för högljudda och bullersamma att höra något, och först när hästarna började draga, anade de oråd och sprungo upp. De försökte att trycka ut dörren och lyfta af taket, men öfverallt höllo repen emot, friska och sega. De tumlade kull om hvarann för stötarna och herr Svantepolk dunkade i golfvet och ropade:
— Hade jag bara mitt svärd! Vid linnet på min hatt, vid min ära…
Men Karl Algotsson manade på hästarna,
316
