FOLKUNGATRÄDET
så att det gick med god fart, och svarade andfådd:
— Knut af Revals son, de danska Valdemarernas oäkta ättling, du fader för vårt ridderskap! Här kuskar jag landets finaste adel.
För att riktigt höras, sprang han upp på bakmeden och sträckte sig till en glänta mellan stockarna.
— Nu skall du känna gadden i ditt ätteblod. Men sitt du vackert kvar på hisken! Nu skall du bli i släkt med de oansenliga Algotssönerna. Din dotter är ju kanske inte längre så ung och skön, men jag är trött på allt ditt lösläte. Och nu skall du dela med oss. For pto och hopp, mitt trespann! I natt röfvar jag Ingrid Svantepolksdotter åt min broder!
När han hade hunnit utom hörhåll från klostret, stannade han så nära kanten af en ström, att släden skulle glida utför, om riddarna icke höllo sig stilla. Sedan spände han från hästarna och letade sig tillbaka genom den täta dimman.
— De farligaste äro nu ur vägen, och de andra sofva — sade han till brodern. — Om du tar mod till dig och i det minsta lyder mina bestämmelser, lofvar jag och svär, att innan
