FOLKUNGATRÄDET
mycket nyfiken liten rund kvinna. Slutligen kunde denna icke motstå att lyfta en smula på höljet, men hon släppte det ännu fortare och föll med den slamrande nyckelknippan afsvimmad raklång på marken.
Den gamla nunnan på andra sidan båren sprang ut, oupphörligt åkallande helgonen. Folke hade satt sig upp med sitt allra förlägnaste leende. Ögonen stodo vidöppna och frågande.
— Ingrid, Ingrid — sade han — allt detta har jag utstått för att taga dig ur klostret. Gläd dig. Jag är lika sund och lefvande som du.
Hon blef icke rädd, men icke heller glad genast utan misstrodde sina egna sinnen. Hon försökte höra, om det icke knäppte och knakade, då han flyttade benen från stegen och reste sig. Och hon forskade tveksamt i hans ögon. Hon kände på honom för att öfvertyga sig, att han var varm. Men när han då ville fatta om hennes hand, ryggade hon ovillkorligt baklänges.
— Du måste följa mig nu genast — bad han förtviflad. — Min broder väntar med hästarna.
Ännu visste hon icke, hvad hon skulle svara
322
