Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/329

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


eller tro. Hon drog nyckelknippan från portväkterskans arm och pekade åt honom, att han skulle gå framför henne genom det mörka porthvalfvet, ty hon var ännu icke säker på sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men när porten gled upp och hon såg så många hästar och män, blef hon åter den modiga Ingrid Svantepolksdotter.

— Jag trodde så visst, att jag drömde — sade hon och slungade nyckelknippan med hela sin kraft i porten. — Vakna, kära systrar! Nu rider jag bort med min brudgum. Än lefva Valdemar och hans vänner!

Dimman skingrades först i soluppgången. Alla hästar voro bortförda ur stallet, och den stormande abbedissan måste skicka gångbud till Magnus.

På härbärgets tröskel satt herr Svantepolk, gulblek, med skymfad riddarära. Åter hade det tempel, som han byggt åt kärleken, ramlat till sand med alla sina himmelssträfvande spiror och korsblommor. Hans hufvud darrade, och hans tjänare voro ifrigt sysselsatta med att två honom och kläda honom i en anständig dräkt. De andra riddarna voro samlade omkring honom. Ofvanför dörren glimmade på

323