Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


att veta två människor lyckliga? — frågade han och såg upp. — Inandas det härliga solskenet och låt hjärtat hoppa af lust. Finns det inga harpare och flöjtare här i gården? Ärligt sagdt, riddare, ert sällskap blir tråkigt i längden.

Herr Svantepolk satt utan att röra vid maten.

— Du gjorde bättre att sörja din förlorade krona.

— Min krona är mitt ljusa hår, som hvarken grånar eller hvitnar. Den bär jag, antingen jag sofver på silke eller halm. Hur mycket, som togs ifrån mig, har jag alltid mig själf kvar.

— Våra svenner få hjälpa att passa upp honom — afbröt herr Svantepolk och vände sig bort. Vi kunna inte göra annorlunda. Vi äro nödda därtill, fast vi äro hans värsta fiender.

Kanna efter kanna blef inburen, och Valdemar talade oafbrutet och drack för sina värdar. Han liknade dem vid olika fåglar eller blommor. Hans oemotståndliga leende förtrollade dem småningom, utan att de märkte det. Liksom kvällen förut flyttade de sig småningom närmre och närmre, och åter kommo tärningarna fram. Han spelade bort sitt svärd och till sist sin urfärgade mantel.


325