Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


Dag efter dag hela veckan igenom satt han kvar på samma sätt i härbärget. Utan att ha något att betala med, lät han passa upp sig af sina fiender, som satte fram för honom sina bästa anrättningar.

Ibland glömde de sig, tryckte till och med hans hand och täflade om att få fylla hans bägare. Det var i synnerhet när han talade om forna ungdomsdagar. Om han hade orätt eller rätt frågade han lika litet efter, som en svala frågar, om hon har rätt att flyga.

— Ädla riddare — sade han — om man lefver för en enda sak, kan man bli lycklig. Och jag har lefvat för kärleken. Men om Magnus, som hade annat att uträtta i lifvet, hade varit tillräckligt mycket människa att också tänka på kärlek, skulle förbannelse och ve ha följt honom till hans sista stund.

Det var en sällsam händelse i Valdemars lif, att han satt där utan kvinnosällskap. Stundvis kände han oro och ångest. Det fattades det mjuka och lena i luften. Allting var hårdt, kantigt och tungt med lukt af vin och stall. Det var som att skrapa sig mot barkiga stammar och stickiga timmerväggar. Icke heller var det någon verkligt vaknande hängifvenhet, som

326