Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

— Ja, Valdemar är ett godt barn — hviskade han — och Magnus talar redan som den torraste lagbok. Han kommer att stödja brodern, när han snafvar, ifall jag bara rustar honom med en smula makt. Det blir ett präktigt brödrapar. Snart har jag lagt riket i ordning för dem. De ha bara att sitta i sina hof och höra på sina spelmän och rådslå med sina guldsmeder och väfvare och akta sig att göra någon för när. Det är tillräckligt. Hela landet skall genljuda af deras lof. För mig är grofarbetet och de hårdt dömda gärningarna. För mig blir kanske brännmärket i nödens elfte timme. Bli de rättskaffens, komma de att hårdt döma den gamla jarlen, som ännu var nog lågättad att göra låga gärningar... Skulle det också smärta dem att högt tadla sin egen far i salen, skola de ändå göra det sedan, när de sitta i stillhet vid elden. Det förlåter jag dem.

Osäkert och vacklande reste hon sig upp, och trefvande med de sotiga fingrarna utefter bonaden pekade hon på en liten sköld, som hängde på en krok.

— Det är Valdemars sköld. Med oss må det gå, som det kan, bara vi hålla den skölden så blank, att änglarna kunna spegla sig i den...

28