Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

Hon sträckte sig öfver duken, grep honom med båda händerna darrande om hufvudet och drog det så nära sitt, att deras ögonlock nästan möttes. Hennes röst blef djup och grumlig.

— Då tar du dem med svek. Du, Birger, vi fråga inte efter, vi två, hvad de lalla om oss i frustugan.

Han flyttade varsamt hennes händer upp på sin hjässa.

— Och när jag har dem inom spjutgården, säger jag vid första hornstöten: ni götar, nu tog jag Filip Knutssons hufvud. Och vid andra hornstöten säger jag: ni svear, nu upphörde helge Eriks ättling att lefva.

Jarlen och hans mor logo mot hvarann på det sätt, som var eget för Folkungarna. Det var en hastig, ljudlös glimt mellan läpparna och i ögonen, som fort vändes åt båda sidorna. Därefter återfick ansiktet genast sitt vanliga mörka uttryck.

— Välsignelse följe dina vägar — läste hon öfver honom — också om du gör ondt... för barnets skull. Jag är som ufven i skogen, jag älskar ingenting på jorden utom min egen afkomma.

27