FOLKUNGATRÄDET
handtverk i en stuga på landet, men det får jag heller inte. Det är lag på det. Här skall jag arbeta i smyg, som om jag gjorde något ondt, och om natten bära mina skor till mästaren. Och farligt är det för honom att köpa dem. Nu är det lag på allting, Yrsa-lill. Jag får inte en gång slå knogarna i bordet och sjunga ut om konungen, för då blir jag utesluten ur församlingen. Men det gör ingenting, Yrsa-lill, bara jag har dig. Med flit och sträfsamhet ha vi redan hunnit långt, och jag är den lyckligaste af människor.
Hon fortsatte att smeksamt stryka öfver det stora hufvudet, sotn hade mist sina svarta flätor.
— Jag tror så fast, att allt skall gå oss väl.
— Du vet, hvarför jag trälar.
— Vi ha redan två marker silfver i källaren.
— Det räcker inte… Men om några år har jag samlat så mycket, att jag kan köpa oss ett grafställe på solsidan om Sankta Klara. Det är också för tanken på det köpet, som jag sträfvar. Och så har arbetet blifvit mig en. sådan glädje.
— Hvem kunde ha trott det om Gistre Härjanspn.
— Jag var en ond människa då, därför att
