Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/348

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


Ensittarna blefvo efter i trängseln och skyndade sig att anropa de med silfverlöf bekransade borgarhustrurna. Nästa stund omringade de johanniterna från Eskilstuna och ryckte i deras mantlar, som vände sina åttaspetsiga kors af hvitt linne mot solen. Johanniterna hunno knappt annat än att buga och bedja, ty på husknuten vid öfverskärarnas gata stod ärkeängeln Mikael med sin själavåg, och på guldsmedernas hörn gnistrade Sankt Loyus' biskopsmössa och hammare.

Men nu blef det rörelse uppe på det trånga torget, där tiggare och sjuka lågo på sina trasbylten och vandringskvinnorna, som knuffades om brunnskaret, oblygt ryckte i sär den röda skjortan öfver barmen. Nu gällde det att bereda rum, ty hela den buktiga gatan började fyllas af rustningar och böljande hästtäcken. Det var marsk Tyrgils Knutsson och den unge väpnaren Matts Kettilmundsson, som kommo med riddarna. Marsken hade nu omsider fått sitt riddarslag.

Silfverrassel i trumpetsmattret, silfverklang i klockorna, silfverglans öfver brynjorna, silfverfjäll på tyglarna, som ringlade i solskenet! Kyrieleis, kyrieleis! Några af de utländska

342