Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/349

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


herrarna hade bisonhorn på hjälmarna eller utstående spröten med små fanor. Men de flesta svenskarna voro barhufvade och läto svennerna bära deras hjälmar. Ett helt nytt folk hade vuxit upp ur kloster och städer. Det var samma resliga män, samma klara pannor och ljuslätta kinder, men det hårda vecket kring munnen hade bUfvit mjukare och oroligare och blicken mer uppåtriktad.

— Gistre, kom och se! — ropade Yrsa-lill.

— Tyst, tyst! Det är mycket bjälbofolk i staden och man kunde få syn på oss — svarade han. Och snart stod Yrsa-lill åter vid sitt fodertyg, utan att någon af dem nändes spilla mer tid på det ovanliga lif, som hela dagen fortsatte att fylla gatorna. Aldrig hade en man och hans hustru trifsammare och med gladare flit hållit ut i sina sysslor än de båda afkomlingarna af våld och vildmark.

— Kära husbonde — sade hon, när det skymde och hon såg, att han reste sig från arbetet. — Fast nätterna blifvit ljusa, har jag inte glömt att hälla tran på lampan åt Sankt Markus. Jag har till och med klädt honom med friska blommor. Det har varit min lilla kärlekstjänst åt vår skyddspatron. För hans skull behöfver

343