Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/354

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


ansikten uppåt, hänryckta, beundrande, själfva upplysta af skenet.

Nattvandrarna på murställningen fortsatte från stege till stege, fast med bäfvan, när de sviktade. De längtade att komma högre och högre. Det föreföll dem, att guldhvalfvet delade sig öfver dem, så att de sågo upp i kretsande himlar, som oupphörligt öppnade sig för nya och högre ända upp till den rundel af vingar, där tre eldslågor hoprunno i ett hvitt och stilla ljus. Och för ingen var det eviga, härliga ljuset skönare än för den, som hade följt mörksens stigar och länge sett nedåt.

Midsommarvakan sken in i tomma sängar och vidöppna stadsportar, hur länge natten än skred framåt. Till och med de kungliga fruarna och fröknarna syntes emellanåt på torntaket.

I gråmunkarnas kyrka däremot var det mörkt. Blott några enstaka lampor brunno öfver de små sidoaltarna, där de blifvande riddarna lågo försänkta i bön. På högaltaret, som höll på att siras med uthuggningar och små pelare, låg stendisken skjuten åt sidan. I midten var en lång fördjupning för reliker.

Kyrkväktaren höll bara en liten sidodörr öppen. Så snart ett större sällskap närmade

348