Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


heliga namn för att icke locka de yngre till en sådan osed. Hvilken andaktsfull och glad tillit öfver allt det dagliga i en värld, som hade en gud! Hvar timme, hvar syssla, hvar lek fick en djup och högtidlig mening och sjöng hans lof i handtverksstugan och bondgården likaväl som i klostret. Hur utvalda och trygga kände sig icke dessa människor, som till och med i tyget på sina kläder hade slagit in hvar tolfte tråd under averop. Vaxljuset framför vaggan och båren hade det blifvit läst öfver efter kyndelsmässans ljusgång kring kyrkogården. Saltet hade blifvit signadt på palmsöndagsmorgonen under pilgrimernas gulnade palmkvistar från Rom. Helvetets bål dånade nog under grafvarna, och borta på sandåsen skymtade groparna sedan helge torsdag, då häxmästarna haft fullt upp att sköta. Men på åkrarna syntes kors vid kors med den dödsbleke, fastnaglade frälsaren. På de tjärade, brunsvarta ladorna, där säden skulle vattenstänkas på vårfrudagen, blänkte mariabilderna. Det fanns inga tviflande, inga fiender att frukta, inga brott, som icke ånger och bot kunde försona. Småningom blef luften lik skinande guld, och på gator och kyrkogård vändes alla

347