för att vara så fritalig och rak, under en enda timme på Bjälbo redan hade lärt sig att ljuga och krypa.
— Jo, kära jarl — försökte han att börja och tog mod till sig. — Det är en smådräng där nere, som smugit sig ut i skogen och kanske blifvit borttagen.
— Ett russin mindre på fatet bryter inte ett gästabud.
— Det må vara sant, men antingen han nu är tagen af dvärgarna eller han gått vilse, kunde han bli räddad, om vi ringa i klockan.
— På skärtorsdagsafton?
— Det är lifsstraff att då röra klockan. Jag vet det, kära husbonde.
Jarlen slöt det ena ögat och nickade åt honom.
— Jag skall lära dig att nyttja list, min goda bergsman. Locka ett oskyldigt barn att ringa! För ett barn finns det inte något högre straff än sju par ris på långfredagsmorgonen i stället för ett. Och det får det tåla.
Bergmästaren skakade på hufvudet, men jarlen vände honom ryggen, och han förstod, att det icke lönade fresta lyckan två gånger. Därför makade han sig baklänges ut i yttre
| 30 |
