Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

kammaren. Först där steg han upp och rätade på sin värkande rygg.

När han kom ned, stod Magnus nyfiken och väntande med de andra i lä utmed kyrkväggen. En af de små Algotssönerna höll en fackla, ifall det skulle bli jarlalöfte på att någon fick bränna af halmen, som var bunden om klockkläppen. Klockan hängde i den låga stapeln framför dem, och solen hade redan sänkt sig ända ned i skogshultet.

Röken från facklan sotade en lång strimma på kyrkväggen. Men längre upp kastades den åt sidorna, så att ett högt svart kors uppskildrades af sotet

— Se där tecknet — varnade bergmästaren och alla bugade och korsade sig — påskens heliga tecken! Ve i lifvet, ve i skärselden, den man, som i afton rör klockan. Det kan endast ett menlöst barn, ty ett sådant hör himmelriket till och kan till färdestraff bara få sju par ris på långfredagsmorgonen. Men betänk er väl, ni småsvenner. Jag ser, hur oroligt Algot Brynjulfsson skakar på hufvudet. En ärlig lärmästare som han sviker inte vid riset. Det blir marter, som er späda kropp ännu aldrig

31