Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/362

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


tornliknande borg med få och smala vindögon, och de branta väggarna stupade rätt ned i bränningen. Måsarna kämpade om de utkastade smulorna nedanför stekarhuset, vågslagen dånade, och grusbädden utanför den höga stranden var full med nät och uppdragna båtar. Söderut omslöts sjön af den småländska bergskammen. Men åt öster, där näckar och trollkarlar huserade i skogsklyftorna, bröt solen fram genom morgondimman.

Magnus satt öfverst i tornet med en hammare i hvardera handen och slog en psalm på ett klockspel, som han hade fått af en fransk ädling. En förhärjande magerhet kom hans axlar att synas ännu bredare och rakare, och de svartaktiga ögonen voro insjunkna och glänsande. Han älskade toner, särskildt från klockor, och hvar morgon, innan han gick ned i rådssalen, ljöd hans klockspel öfver vattnet. Det var tecknet, att han var uppstigen. Alla, som hade något att andraga, skyndade sig då till sin plats på bänkarna.

Plågad af sina kroppsliga smärtor, lade han ifrån sig hamrama och lutade sig en stund i händerna. Han tyckte, att han hörde klockklangen öfver sin egen kista, som med locket

356