21.
Det skoglösa Visingsö simmade på den höstblå Vättern som ett skepp, och skummet slog högt upp om förstammen. De långa plogfårorna liknade tiljor. Däcket var tomt, som ett däck brukar vara i hårdt väder. Ibland blänkte där till, som när en liten fisk efter att ha halkat ur nätet börjar kasta sig på plankan. Det var ett plogblad, som träffades af en solstråle. Själfva plogkarlarna och deras ök syntes knappt mot den mörka jorden. Jägaren på de aflägsna bergen väntade nästan, att ett skarlakansrödt höfdingasegel skulle springa i höjden och taga fullt och föra bort hela synen.
Men det var riddarkonungens och ämbetsmannakonungens hemfasta skepp utan mast. Och i lyftningen akteröfver stod hans stenmurade skeppstjäll. Det var en tung och
