Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/364

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


Kanske hade det förflutit mansåldrar sedan han lefde. Han visste det icke. Han märkte endast, att rummet, där han befann sig, påminde om en frustuga uppe på jorden. Skillnaden var bara, att svafvelfloden vällde fram öfver golfvet och att det silade blod och tårar genom taket och att det fanns både män och kvinnor. De sutto uppkrupna utefter väggarna som arbetande kvinnor, men likbleka och nakna, och synade närsynt hvar droppe, som föll i deras hand från taket. Det vär förbannelsen öfver dem, att hvar synd blef något helt för sig utan förklaring och utan sammanhang med annat, liksom taggen i fingret sitter lösryckt från busken. Den, som hade dräpt, mindes icke hvarför utan hörde bara dödsskriket. Den, som hade svikit, såg bara den bedragnas förtvifladt stirrande ansikte. Och hvar och en såg allas pina utan att kunna glömma sin egen.

— Brodersvikare, manbedragare! — läspade Satan och tungan föll sluddrigt ut mellan betarna. Hur vågade du tala om lagar?

Han släppte för ett ögonblick sitt tag, och Magnus återfick andningen, fast darrande af fruktan, att handen åter skulle slutas om hjärtat.


358