Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/365

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


— Ett är att se ledstjärnorna, frestare, och ett annat att själf kunna följa dem.

Satan runkade och kastade en smula på hufvudet, som mycket kloka bruka, när de tänka på något och tro sig säkra på sin sak. Han hade ett svins små människoögon, och huden rynkade sig till ett leende.

— Hvem ser inte ledstjärnorna, som de äro, utsatta af gycklaren där ofvan! Till och med jag kan se dem och gå omkring och säga mycket vackert om de stjärnorna. Ännu kan jag skänka dig ett sista pröfvoår på jorden, men på ett enda villkor. Slå ned, hvad du har byggt, och ångra dig! Eller vill du hellre… — Han smög fram handen. — Välj nu själf.

Magnus kände, hur plågoanden böjde sig öfver honom, och allt ville han afsvärja och slå omkull, för att icke samma kval åter skulle begynna. Men ändå utropade hans läppar högt och tydligt:

— Så tag mig då, Satan!

Oenast vid de fem orden löste sig hans förlamning, och han andades in den friska sjöluften.

Drottning Helvig stod redan i torntrappans dörr och väntade undergifvet och stilla. Han

359