FOLKUNGATRÄDET
en rundel, som var uppskuren i brynjan nedanför vänstra refbenet.
— Jag tål inte längre tyngden af järnringarna. Det är något här inne i min sida. Kunde jag bara öppna den och slita ut det, skulle jag bli sund igen.
— Men det kan du inte, och därför måste du dö. Det är ingenting att blekna för, Magnus. En gång måste det ske. Det har du alltid vetat. Hvarför skulle det då skrämma dig just nu?
Magnus lutade sig öfver honom, lågmäld, nästan hviskande.
— Befall, och jag skall låsa upp fängelsedörren för dig.
Valdemar fick ett förskräckt uttryck. Han såg sig förvirradt omkring och räckte sig efter Luitgard.
Magnus märkte hans oro.
— Men om du är mig en god broder — fortsatte han lika sakta — så önskar du inte något så dåraktigt. Utan då låter du mig än mer förstärka vakten, så att ingenting händer, när jag inte mer finns till.
— Jag gå ut! — svarade Valdemar med samma ängslan öfver sina drag. — Jag stred
