FOLKUNGATRÄDET
— Jag dö! Jag med min hälsa. Jag, som aldrig haft en dålig natt och inte vet, hvad en krämpa är. Jag blir gammal, gammal.
Han räckte armen efter Luitgard, och hans röst blef varmare.
— Du skall sätta dig här, Luitgard, som du brukar, när allt är väl mellan oss. Här i min stol, så att jag får ha hufvudet i ditt knä. Bara medan vi spisa, min broder konungen och jag. Hos dig är lugnet. Du gör allt godt och ljust omkring mig. Så, nu är det, som jag vill. Nu skola vi en stund ha det som i de gamla dagar, broder, och få tiden att gå. Tag för dig. Du är törstig och hungrig.
Valdemar sträckte ut sig på golfvet med nacken i hennes knä. Hon strök kallt och frånvarande genom hans hår.
— Men räck fram dina händer, Magnus — bad han plötsligt. — De äro fuktiga. Och se här. Naglarna börja kröka sig. Undrade jag inte nyss på din magerhet. Du är sjuk, och ditt blod är i onaturlig kokning. Mina skogskarlar lärde mig att förstå sådant. Du är en märkt man, och du öfverlefver inte året.
— Du ser det då. Du också.
Magnus vek undan manteln och visade på
