Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

dvärgen Jorgrimme fordom mumlat öfver sin trolltrumma och husfäder och husfreyor öfver sina plogar eller vid slakt och bak. De hade sett åskan bränna deras lador och torka deras åkrar. De hade märkt, hur kvinnor, som varit dem likgiltiga, plötsligt fått en sådan häxmakt öfver dem, att de hvarken kunde äta eller sofva. De hade i stormnätter hört flåsande hästar slå hofvarna i stugtaken, och på stigar, där de i åratal hittat, hade de en dag plötsligt gått vilse.

— Vi glömma er inte, ni väldiga i skogarna — sorlade de i sjungande ton, halft jämrande, halft hotande. — Nej, vi glömma er aldrig, och nu skola vi göra er goda mot oss för hela året.

Gnisslande i näsan härmade de den kristna mässan, och de vildaste sprungo fram för altaret och satte sig ned och orenade.

— Jesus Kristus — ropade de. — Är du gud i landet, så visa din makt genom att sopa rent efter oss!

Skrattet ekade genom den lilla landtkyrkan. De trodde lika fullt och fast på Kristus som på hvalfvet öfver deras hufvud, men några gånger under årets lopp måste de förneka honom för att muta och blidka ondskefullare

36