Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

sparkat upp dörren, rusade skaran in i besinningslös bärsärkagång. Den trähårda tukt, som under hela det långa året tryckt deras nackar med sitt ok, föll i små smulor som murken ved. Allt det, som de tvungits att ära och böja sig för, kappades de nu om att skymfa. De föreföllo druckna utan att vara det, ty bruket bjöd, att de nu skulle slå sig lösa, och somliga kaflade upp ärmarna och spände från bältet som för att börja ett envig med osynliga väsen. Deras stridslust var sammanaflad af trots och skrämsel och blandades med hemlig tro på de bannlysta och förbjudna gamla växtgudarna och vädergudarna, som outrotligt lefde kvar i urmarkerna. Där fanns knappt heller en enda, som inte någon gång hade mött dem. Löfkvinnor och alfer hade ryckt vedyxan ur deras händer eller brutit pilen tvärt af på deras båge. hade haft systrar eller kärestor, som blifvit borttagna eller släpade in i berget. En gubbe hade ännu läppen klufven af en sten, som en jätte kastat efter honom. De kände makten hos den eld, som de försiktigt måste bära med sig in i skogen till nyröjningen, och de åkallade den med besvärjelser, hvilkas mening de hade upphört att förstå. Det var sejdspråk som

35