skratta och kraxa, dö för våra synder och flyg till den blå kullan, till Hel!
Valdemar höjde korset och bar det framför skaran ut ur kyrkan.
Armarna sviktade, ty korset var tungt. När han kom ut på vallen och åter ämnade börja att springa, var han nära att stupa i en öppen graf. En unken liklukt mötte honom.
— Hvad är detta? — frågade han och tog förskräckt ett steg baklänges. Men sedan böjde han sig framåt för att kunna se ned i grafven. Då såg han, att det låg en hop bruna och förruttnade barnlik där nere, men ett litet barn var ännu vid lif och kved sakta.
Lekaren gick fram till kanten och knöt handen öfver den mörka gropen. Han darrade i alla lemmar, och hans ansikte arbetade, utan att han på länge kunde få ett ljud öfver sina läppar. Till sist gjorde han sig i ordning att stiga ned och tog stegen, som låg vid sidan.
— Du frågar, hvad det är! — sade han. — Lyckliga, menlösa barn, du vet det då inte! Hvad det är? Det är den nya makt, som smyger sig efter oss in i hemmen och ut i markerna och sliter tungan ur munnen på oss och hjärtat ur brösthålan och befaller oss att vara
| 38 |
