döda som stenar. Hvar äro nu de raka och stolta bondkvinnorna, hvar männen, som stodo med sin båge vid gårdsgrinden och trygga svarade för egna gärningar? Jag missunnar dig din ovetenhet, unga herre, och jag skall säga dig, hvad det är. Det är bergsmännens järn, som blifvit utsmidt till kedjor, medan din farmor kläder dig i pärlor och mård. Det är kväfd jämmer. Det är tusen små ödlor, som vuxit ihop till det vidunder, som nu ligger öfver oss och frustar förruttnelse i våra näsborrar. Det är vårt folks torra och rättfärdiga lag, Valdemar, lagmännens och jarlarnas storverk, din fars ögonsten.
Han lyfte upp det halfdöda barnet, som var ett flickebarn, och höll den lilla framför sig i luften.
Det var första gången som Valdemar såg en mö utan kläder. Han stod en stund stilla och såg på henne. Det förundrade honom, att hon icke var fridare.
— Själf har jag också en gång legat i en sådan graf — fortsatte lekaren. — Det är lag, att om härjare varit i landet och några barn födas efter deras våldgästningar, skola dessa under påskveckan sättas i en graf till att
| 39 |
