Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

omkomma. Därför heter jag också Härjanson. Vill någon med en gåfva till kyrkan lagfästa ett sådant barn, är det medgifvet. Men hur många ha råd till en sådan lek! Jag vet heller inte hvilken barmhärtig människa, som tog mig själf ur mullens käftar. Jag vet bara, att för min börd har jag fått förakt. Jag är korsvägen, som ingen går förbi utan att kasta en sten. Blir jag dräpt, ligger jag ogilld. Jag är olyckan, som aldrig får hoppas på barmhärtighet.

— Jag kan inte lida att höra den lilla kvida — stammade Valdemar.

— Så tag upp henne du. Ung fosterfar. Här räcker jag henne åt vallkullorna, som nog skola sköta henne åt dig. Och hon skall heta Yrsa Härjandotter.

Valdemar nickade och såg, att ett par vallkullor lindade in barnet i en trasa och buro bort det. Han hade blifvit alldeles blek. Han kröp ihop och vek mer och mer baklänges och försökte att få skydd under bergsmännens armar, men från alla sidor blef han gripen och fasthållen. Från alla håll linkade det fram nya skepnader och trefvade efter en tumsbredd af hans kläder till att taga fast i. Det var sjömän,

40