— Du skall alltid vara med oss — ropade den väldiga stämman. — Och du skall bryta sönder kedjorna. Du skall alltid trampa på dem. Du skall trotsa. Svärj, att du gör det, svärj vid korsskatan, vid Djäfvulen, svärj, svärj!
— Jag vill er ju alla så väl — hviskade Valdemar förskrämdt och knappast hörbart. Men så blänkte det till i hans ögon.
— Ja, jag skall alltid trampa på kedjorna — sade han.
Då kom skaran åter i rörelse och drog honom under högt jubel med sig utåt fältet. Algot Brynjulfsson sprang fram ur sitt gömsle och ropade, att ingen ostraffadt finge röra ens vid kläderna på en kronad konung. Och med lärda ord sökte han förklara, att jarlen icke rådde för lagar, som voro äldre än han och som de besutna bönderna blifvit ifrigast att hålla. Men ohörd trängdes han tillbaka igen mot kyrkväggen och stod där med Magnus under kappan som en fågel med sin unge under vingen.
Så snart Valdemar märkte sig fri, fick han åter färg i kinderna, och förskräckelsen vek lika hastigt som den kommit. Det var den första gången i lifvet som han fann sig obevakad, och han kände, att dessa stackare i grund
| 42 |
