Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

och hjärta voro lika stora barn som han själf. Korset med påskskatan svängdes nu af andra. Han fattade den vallkulla om lifvet, som hade kysst honom, och dansade med henne framåt öfver åkerstubben.

Medan detta pågick, voro stalldrängarna sysselsatta med att lägga alla vagnsskaklor i kors. Uppe i tornköket släckte småpigorna elden och lade rakor och kvastar i kors, så att de icke själfva under sömnen skulle kunna sätta sig gränsle på dem och fara på häxridt. — Se, se! — ropade de till med ett anskri och pekade på de gula molntapparna. — Nordanskogs bland fjällen ha de glömt att binda klockorna. Det är häxorna, som rida på de flygande klockorna!

De stodo darrande hand i hand med vidöppna ögon.

I inre kammaren höll Birger jarl på att kläda sig i brynjetyget för att bryta upp. Då och då stannade han vid gluggen och mumlade om uråldriga sedvänjor, som kyrkan icke rådde på och som han icke vågade trotsa, allra minst under en sådan upprorstid. Ett folk bestod icke bara af människor utan också af människor med djurhufvud, och någon gång

43