behöfde man rasa och ropa. — Jag är glad — sade han — att åtminstone mina egna söner ligga och sofva nere i tornkammaren på hvardera sidan om sin läromästare med det färskskurna påskriset på väggen.
När han blef färdig, tog han modren under armbågarna och förde henne framför sig till trappan. Där lyfte han henne på armen och bar henne upp på det flata torntaket, och det var icke någon tung börda.
Vakterna skyndade sig att vika åt sidan, och det blå jarlabaneret, som med sitt folkungalejon öfver tre snedbalkar hela dagen varit höjdt, slog och piskade i vinden. Nedifrån steg ett oredigt mummel. Det var de äldre och förståndigare bergsmännen, som ställt upp sig och svuro huseden. Många af menigheten skyndade också till, när de upptäckte det mäktiga husbondfolket på tornet.
Jarlen såg med välbehag och stolthet öfver sina ägor, de fetaste och bördigaste i landet. Åt alla sidor bredde sig i vinterskymningen de kulliga östgötafälten, där rika skördar grönskade under skaren. På Folke Filbyters hög brann påskelden, och bockhornen och de smällande träsulorna hördes lång väg. Korset stod midt
| 44 |
