efter olika årstider, men jarlen trifdes bäst på sitt Bjälbo. Han var dock mån, att allt skulle ställas efter utländsk hofsed, och när han kom på gästning, mångdubblade Valdemar prakten för att behaga honom. Jarlen satt då vid hans vänstra sida och bar också en guldkrona liksom han, fast oansenligare och lägre. Ju fler faten buros in och ju stoltare harporna spelade, dess nöjdare ljusnade den fruktades panna. De yfviga hårlockarna hade åter vuxit fram vid hans tinningar och förblefvo alltid lika svarta, trots hans höga ålder, och hans glädtighet var lika brusande. Men den var drucken ur ett annat vin än det, som tappas på fat, ur segerlyckans och maktens skummande lifssaft. Han förtrollade kvinnorna med sitt ridderliga skämt och männen med sina korta och kärfva domsord i alla frågor. Ofta glömde han alldeles, att han var gäst. Då rättade han bordssvennerna och befallde midt i en springlek, att den skulle afbrytas. Eller också genomströfvade han hela kungsgården från loft till stekarhus, synade räkenskaperna, afskedade och straffade och höll räfst med hvem han mötte. Valdemar fann det också riktigt, att han själf och hela hans hus förblefvo under fadrens ris. Men i
48
