Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

hjärtat uppspirade hat mot allt tvång, och hemligt började han längta efter den gamles död.

Han drömde om den dag, då han skulle få kasta den varma högtidsmanteln och visa sig sådan han var. Han glömde heller icke, att jarlen var den dröjande skuggan af en tid, då Folkungarna ännu måste rifvas om makten med blodiga fingrar, och det var honom en plåga att följa med på lagfärder och ting. Väl hörde han till och med allmogen välsigna jarlens många fridstadgar, men hvar lag, äfven den visaste, klang till sist för hans öra som ett hammarslag på en handklofve. Var det då icke nog, att dessa lagar ändtligen blifvit till? Skulle de nu hakas fast vid hans kungliga kläder och slamra efter honom, hvar han visade sig? Han kände sig först fri och nöjd, när han åter var på väg hem till frustugan, ty där trifdes han. Kvinnorna sågo efter honom från gårdsgrindarna, i synnerhet de halfvuxna, och de kände ett stick i bröstet, ty han hälsade alltid på dem förtroligt och bekant som på systrar. Han satt rosig och frisk på hästen med sitt gula, böljande hår och sina mörka ögon. Och han såg så oskyldig ut som ett fromt vaxljus på Menlösa barns dag.

4 — II. 49