Många dystspjut blefvo nu brutna, och småsvennerna knuffade sig fram mellan ammorna för att bjuda sötadt vatten och bröd med sofvel. Herr Svantepolk var öfverallt, rosade, bannade, gaf råd och snafvade på guldsporrarna. Men tiden led, och slutligen ställde han sig midt på banan.
— Dygdiga och välbördiga fruar och jungfrur! — ropade han högtidligt. — Det var en gång en skön och ädel riddare, som var så älskad af kvinnorna, den lycklige, att han hvar dag måste fästa en ny handske på sin stålhufva. För detta mångbytande fick han heta Vielbyter. Dygdiga och välbördiga fruar och jungfrur! Från denne vidtfrejdade korsriddare, som lär ha seglat ända till Det heliga landet… om nätterna kan man ännu höra årplask i hans grafhög… från denne för sina milda seder storbesjungne kämpe…
Herr Svantepolk märkte ett förstulet, halft föraktfullt leende kring jarlens mun och började hacka och tala fortare.
— Från honom stammar den stolta ätt, som nu är mäktigast i Norden och som jag ser samlad här på bänken framför mig. Vid linnet på min hatt! Också jag har älskat och genom
54
