Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

ett riddarspels lagar, att han utdelar svåra sår, som äro ogiltiga.

Han gaf en meningsfull blick åt Valdemar, som genast stod upp i sin nya brynjerustning belagd med klart och skinande silfver.

— De ädla fruarnas och jungfrurnas önskan tror jag mig redan ha förmärkt — svarade Valdemar. — Jag befaller, att den obekante skall släppas fram, och själf upptar jag hans utmaning.

Folkungarna sträckte fram sina hufvud hela bänken utefter och stirrade på jarlen. Han såg upp från svärdsknappen, smickradt häpen öfver en så ovanlig stridslust hos Valdemar.

— Herr Svantepolk — sade han — jag tillstädjer, att konungens befallning blir lydd.

I nästa ögonblick syntes den okände mellan hasselbuskarna på sin häst, en bred tung hingst med yfvigt hår omkring hofvarna och nästan bockaktigt skägg under hufvudet. Själf satt ryttaren också stor och bred i sitt mer ändamålsenliga än prydsamma brynjetyg, och stålhufvan med sin plåt för näsan och munnen dolde ansiktet. Den långsmala, något kupiga skölden var lika tröstlöst brungrå som mull. Han höll väntande hela tiden dystspjutet riktadt mot

56