täcke blef framledd till Valdemar. Han log hela tiden och skyndade sig att binda på stålhufvan, som endast hade en kort plåt, så att det bildfagra ansiktet förblef nästan bart. Han kunde icke gladare och lugnare ha gått in i en vanlig springlek. Så snart han kom i sadeln, spände han fast den röda skölden med de kronade danska lejonen.
Åskådarna började glömma sina betänkligheter, så grep dem den ståtliga synen, och kvinnorna fingo tårar i ögonen.
Ett dammoln yrde upp kring hästhofvarna. Den okändes springare reste sig och kastade sig framåt, och de trubbiga dystspjuten korsades.
— Jesus hjälp! — hviskade herr Svantepolk och grep sig om pannan. — Konungens häst är för svag!
Ett brak hördes och därefter ett tungt slammer. Innan någon klart hann uppfatta hvad som skedde, stöttes Valdemar ur sadeln och låg raklång på marken med brutet spjut.
Den okände sprang genast från hingsten. Han skyndade sig att resa Valdemar, som var höljd af sand och hästsmuts, och väpnarna hjälpte till att damma rustningen med sina kappor. Men Valdemar vinkade skrattande åt
58
