Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

både allmogen och Folkungarna utan den ringaste blygsel eller grämelse. De började därför också att svara med viftningar. Men det fanns två, som icke rörde sig. Det var jarlen, som tuggade med läpparna och blef blodröd ända upp i hårfästet, och Sofia, Valdemars egen drottning. Hon kastade torrt och hårdt några speord till systern.

Valdemar drog af stålhandsken och räckte sin besegrare vänligt och godmodigt handen.

— Min häst och mina vapen tillfalla segraren — sade han.

Då måste också den okände lyfta af hufvan och blottade ett bredt och mörkhyadt ansikte med magra och håliga kinder. Det brunsvarta håret låg slätt och blankt utefter hjässan. En otalig mängd små fina rynkor omgåfvo ögonen, som lyste af dyster eld. De väderbitna läpparna, ofvanför den runda och platta hakan, voro också korsade af små rynkor. Hans hållning talade om oförbrukad kraft och var i allt en kämpes. Det syntes, att han var van vid den tunga järndräkten och öfvad och väl förfaren i alla äfventyr på en rännarbana. Likväl visade han ingen glädje utan tvärtom den största förlägenhet.

59