Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


många vackra talesätt nyss, då jag stod utanför väggen och väntade på, att du skulle bli ensam. Du behöfver vackra ord, junker. Det behöfver också en lekare. Lär mig några, så att jag kan skölja dem i mig som friskt vatten, när tungan ligger och flämtar som torrast... Ja, nu lyser det på oss från elden i helvetet.

Magnus stack handen i skjortsäcken. Han fubblade, så att han drog upp hela fodret och ett radband och en andaktsbok och en kristall med Sankta Klaras hår och allt, som han icke letade efter. Slutligen hittade han en liten skinnpung, som redan låg tillreds väl ombunden.

Han slängde den i den framräckta handen. På samma gång tog han blindt och besinningslöst svärdet, som det låg med skidan på, och kastade det samma väg. Men dörren hade då redan glidit igen, och svärdet blef halfdraget liggande framför tröskeln.

Det föreföll honom, att härbärget var kvafvare än en badstuga, att han såg det sken, som den hånande rösten hade hviskat om, och att hvart timmer i taket lyste som beklädt med sönderspruckna glöd. Ulfungarnas ädla blod

71