Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


bultade stoltare inom honom än hos någon annan af hans ätt, det kände han. Och ändå fanns där ingen, hos hvilken dvärgabörden så mörkt gick igen. Det hade drottningen ofta ropat efter honom på spe. Men nu började han att halfhögt göra sig själf frågor. Hade han icke Ingevalds hår och hy, som det berättades därom i sägnen? Hade han icke dvärgarnas förmåga att tråna efter det omöjliga och att tänka och vilja och säga de vackraste ting midt under ett svek? Då och då kunde han liksom dvärgarna också, sittande eller stående, råka i ett krampaktigt tillstånd, under hvilket han såg syner. Eller var det icke så? Ljög han för sig själf? Han flyttade en stund kulorna på radbandet och lofvade nya gåfvor till kyrkorna, ty han hade en stark tro, men icke kärlek genom tron, utan bäfvan. Och midt genom denna grottlika inre värld af vidskepelse och ångest rullade alltjämt ulfungablodet sin ljusa och ogrumlade flod med sång om dåd och bragd. Han försökte att omspinna det hela med ett nät af slug klokhet, men det spinnverket var skört. Och hur skulle en själ, hur skulle ett jordelif kunna hålla samman så mycken dådlust och förbannelse?


72