Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


— Här talas om ridderlighet — jublade hon. — Valdemar, det är du, Valdemar, som i dag är den ridderlige.

— Ja, trösta honom du, oskyldiga barn — sade drottningen, som satt på sängkanten. Hon var lik den yngre systern och vacker som hon, men mycket stor och stark med kullriga och utstående ögon. — Gå ut med honom i svalgången och lek, så att jag får lägga mig. Ser du, hur jarlens alla fem fingrar ännu synas på kinden... Hvarifrån få vi kvinnor våra aningar? Själf kan jag inte förklara det, men bara Magnus kommer in i rummet, känner jag, hur hvar liten sena börjar sticka och rycka. Och ändå är han alltid så höfvisk mot mig, så tålmodig och undfallande. Men jag tror inte på honom. Å, jag är dödstrött. Gif mig ett horn öl.

Hon var alltid törstig, och småtärnorna sprungo ned i brygghuset och kommo tillbaka med ett väldigt och droppande horn.

Valdemar hade redan kastat af sig dagens förödmjukelser med några sorglösa axelryckningar och hjälpte henne att hålla om hornet.

— Det var skönt — sade hon och strök sig öfver den feta och hvita halsen. — Jag var så torr på tungan efter allt dammet från

73